bigganzs

Framför datorn har jag ett tidningsurklipp där det står "För den som sköter om sin pelargon känns tillvarons påfrestningar avlägsna." Så är det. Eftersom jag har mera än en pelargon är jag mestadels ganska frånvarande.

 

Nu går jag på kurs, eller cirkel heter det väl. Pelargoncirkel. Jag får lov att åka till Ockelbo för i Bergby fanns det ingen mera än jag som anmälde sig. Det är roligt att träffa andra som är tokiga på samma sätt.

 

Man lär sig en massa saker när man går på kurs. Först måste man till stan och köpa en massa snapsglas för vad ska man annars odla i? Och så till Strömsbro och köpa Perlite och Vermiculite - helt nödvändigt.

 

Sen åker man hem och plockar fram de där fröna från förra året: Tongaense, Inquinans och Quinquelobatum. Sen börjar trollkonsterna! Man häller kokande vatten på dem och sedan ställer man dem i kylskåpet över natten. För att sedan vara övernitisk sätter man igång att peta fram fröna ur skalen. Och sedan ner i snapsglasen. Och börja vänta ... Nu efter en månad ser det ut så här:

 

I går var det 1 april. Det är ju skojigt om man lyckas lura någon då. I går var jag hemskt rolig, tyckte jag. Jag skickade sms till Emma och Anna och skrev att i dag är all snön borta! Ingen reaktion alls. Jag hade tänkt fortsätta sedan med att mms:a en bild och skriva april, april, men jag fick aldrig göra det. Här är i alla fall bilden:

 

Vintern är lång och seg. Snön ligger envist kvar. Marken är en iskana som jag helst undviker. Inne går det bra nu utan kryckorna.

 

Mina barnbarn håller mig i gång. Och mina daghundar också. I dag kom Sara och vovvarna kvart över sju. Det är alldeles för tidigt. Inte är jag vaken då! Men uppe är jag .

 

Nu har Sara två hundar. Troja tyr sig till sin nya matte och följer henne som en hund! Iris tar det med ro och snart är de kompisar.

 

Allting är sig likt. Snön ligger kvar. Det ljusnar lite tidigare men det känns som om våren är mycket långt borta.

 

Bilen är besiktigad och godkänd och detsamma gäller mig och cancern. Alltså har jag köpt fröer och börjat planera för sommaren. Om snön hinner smälta bort. Lillfingret blev undersökt utan att det blev något resultat och nu har jag fått remiss till en ny undersökning. Första gången var det nerverna, den här gången musklerna. Det är på Neurologen det görs. Där är jag ganska hemmastadd efter alla gånger Hans och jag var där.

 

Vår veterinär här i Hamrånge dog i julas. Hon bodde här där jag bor. Hon var ung och lämnade tre tonårsbarn efter sig. Dessutom hade hon nio hundar och tio katter. Att det var så många hänger väl ihop med att hon aldrig avlivade ett djur som var friskt. I stället ordnade hon med omplacering och antagligen kom väl ett och annat djur att följa med henne hem. Nu ska en del av djuren omplaceras och Ulla har blivit tillfrågad om hon kan tänka sig att ta hand om Troja. Det är en whippet och den kommer från veterinärens egen uppfödning. Jo, det är klart, att det kan Ulla tänka sig. Det gäller bara att först få den friskförklarad och försäkrad. Om det ordnar sig får Iris ett syskon. Och jag får en daghund till.

 

Vi har börjat nedräkningen till Ludwigs födelsedag. Det ska bli piratparty så jag har fått lite syarbete.

 

Jag är dålig på att gå. Det är mitt eget fel, jag tränar för lite. Men det är skönt med knäet för det gör inte ont, det är bara svullet och stelt.

 

Lite sol bara så känns det nog bättre.

Snart är januari slut. Dagarna är längre. Snart ska jag nog våga mig på att gå ut en stund. Bästa motionen hittills har jag fått när jag har varit på Maxi eller Willys ochn gått runt med kundvagn. Det var en sköterska i Bollnäs som föreslog den här sortens motion och det var en toppenidé. Inte är det halt och vagnen är stadig att hålla sig i.

 

Jag önskar att jag hade haft en spark och det vill Emma också, så nu har jag skrivit en liten lapp att sätta upp i affärn. Köpes: två sparkar. Det står säkert oanvända sparkar runt i byn, det gäller bara att någon vill sälja sin.

 

Mitt knä blir bättre hela tiden. I förra veckan klarade jag av att åka till stan och äta lunch med mina tjejkompisar. Det kändes som om det var en sorts friskskrivning. Av knäet alltså. Om en vecka ska jag få lillfingret undersökt på Neurologen. Jag hoppas att det går att hitta något fel och att det går att reparera. Två läkare på Hälsocentralen hade ingen förklaring och två arbetsterapeuter i stan var lika frågande. Jag antar att det är en följd av att jag fick in en rostig spik i handen i somras. Nånting gick väl av - sena, muskel, nerv, ledband, vad vet jag?

 

Just nu sitter jag här och är gansska nervös på grund av att den tokigaste av våra döttrar, Anna, är ute på äventyr. Hon åker skidor i Marcialonga. När hon åker Tjejvasan brukar jag följa hennes framfart på datorn och det är roligt. Jag har startnumret och med hjälp av det kan man se när hon passerat kontrollerna och på vilken tid. I dag har jag hennes startnummer men det har jag ingen glädje av. Italienarna borde åka till Dalarna och lära sig hur det ska vara. Hon ska åka 7 mil om hon klarar hela loppet. Det finns möjlighet att kliva av spåret efter 4 mil. Känner jag Anna rätt blir det 7. TV visade loppet till klockan 11, då vinnarna var i mål. Det är en särskilt lång och jobbig backe på slutet och reportern oroade sig lite för hur motionärerna skulle klara det. Ja, just nu finns det ingenting att göra annat än vänta på sms- eller facebookmeddelande.

 

Jag ägnar fortfarande dagarna åt att lösa korsord, läsa eller sticka. Lugnt och skönt. Pojkarna har vid det här laget fått vantar och sockor så att de klarar sig. Mössa och tröja också. Det gäller att passa på medan de är små och plaggen också är små förstås. När det gäller läsning, har jag gått in för att inte köpa böcker (jag har inte plats för dem) utan jag beställer dem från biblioteket. Vårt bibliotek har nyss gjort om verksamheten så att biblioteken i länet samarbetar. Mina beställda böcker kan komma från Hedesunda, Bollnäs, Hille ... Det är ju ett kösystem för böckerna. Turnumret kan vara vad som helst, som mest var det 78 före mig. Så då är det väl ändå en himla otur att fyra böcker har kommit under loppet av en vecka. Hur ska jag klara det? Det går inte och det är inte heller lika roligt att läsa om man ska skynda sig. Den jag började med senast, Stallo, verkar vara en sån bok som jag verkligen tycker om att läsa. Jag får väl lämna tillbaka de övriga olästa.

 

Nu är det snart dags att köpa fröer. Pelargonium Tongaense, Inquinans och Quinquelobatum behöver jag inte köpa frön till, för de tre har gått i frö på min fönsterbräda.

 

Undrar hur lång tid det tar att åka skidor 7 mil. Till stan och hem igen. När kan man hoppas på sms?

 

Fortfarande snöar det. Grannarna skottar på, ganska sammanbitna tycker jag att det ser ut som.

 

Jag håller mig fortfarande ganska lugn. Det här blir mera långvarigt än jag hade räknat med. Nu klarar jag mig bra med bara en krycka och det ska inte behöva dröja så länge innan jag kan klara mig utan kryckor helt. Problemet är att benet svullnar så fort jag har ansträngt mig lite. Och när det svullnar blir jag inte glad. De starka tablettrna behövs nu bara på natten. Det blir nog bra så småningom.

 

I förra veckan var jag på teatern och lyssnade på Glenn Miller-musik. Väldigt bra. De började med Moonlight Serenade och genast blev jag 17 år igen. I början gjorde benet ont men till sist glömde jag bort det. Tack vare Emma och PH kom jag dit och därifrån väldigt smidigt. Emma börjar få för vana att lyfta mitt ben i och ur bilen.

 

Min bil är ett bekymmer. Den är helt död. Inte ett livstecken. Batteriet gissar vi. Så småningom kommer nog någon att ta itu med problemet. Inte den här veckan. eftersom alla springer omkring som förgiftade råttor så här före jul. Det spelar ingen roll heller, jag har ju en vecka kvar då jag inte ska köra bil. Men sen! Jag inser nu hur beroende jag är av bilen.

Oj så det snöar. Busstrafiken hit ut är inställd! Tur att Olov åker med Nisse i dag och hoppas att det ändå går att ta sig fram på vägen. Grannarna skottar som vilda. Och grälar. De kunde väl ta och lugna ner sig lite. Det är inte nödvändigt att skotta hela tiden. Det kan faktiskt få hopa sig och sedan gör man en insats, kanske utan att behöva bli på dåligt humör. Man kan inte tillrättavisa varandra. Det går bara inte. Hur kan man bara tro att man kan göra så? Hur rätt man än har? Bättre att hålla tyst.

 

Själv sitter jag där jag sitter. Det liknar mycket 1998. Då satt jag också stilla med brutet ben och kryckor. Samma ben till och med. Jag skulle gärna ha skottat, men just nu går det inte.

 

I måndags körde Emma mig till sjukgymnasten i Söderhamn. Det var första gången hon körde deras nya bil. E4 var varken sandad eller saltad så det var halt. Vi hade ändå tur för vädret var klart, snöyran kom dagen efter. På hemvägen gick vi in på E4-centret och handlade lite julklappar och hälsingeostkaka.

 

Sjukgymnasten var som sådana är. Jag har ett nytt papper med träningsuppgifter. Han såg att knät är svullet och rött men han tyckte inte att det var alltför oroande. Han såg till att jag fick träffa en sköterska och hon ordnade med doktorn i Bollnäs så att jag fick nya värktabletter. Jag gillar morfin. Däremot gillar jag inte att ge mig en spruta i magen varje kväll. Det spelar ingen roll vad jag tycker, jag får lov att göra det ändå i tio dagar till.

Två veckor har gått. Jag har bättre kontroll över läget nu. Träna och gå omkring lite lagom, men mest vila, helst i sängen med benet högt. Jag får väl ha tålamod. Sån där svullnad vill jag inte veta av igen. Ulla ordnade så att en sköterska kom hem till mig i går och plockade bort stiften. Det känns bättre efter det. Jag har börjat trappa ner på morfinet också, men det får väl ta ett tag innan jag klarar mig helt utan. Ont gör det, men det är säkert inte värre än normalt.

 

Nu kan jag väl räkna med att risken för infektion är över. I Bollnäs sa de, att det är mindre risk för infektion när man är hemma. Jag kunde inte låta bli att protestera för om sanningen ska fram är mitt hem inte särskilt välstädat, fullt med damm och hundhår. Städa ska jag göra när jag kan gå på benen igen. De i Bollnäs ansåg ändå att jag skulle ha det bättre bland mina egna baciller än hos dem.

 

Jag fick ju lite annat att tänka på när kanslisten på Borgis försvann, efter att ha förskingrat flera miljoner från kommunen. Det är fantastiskt vad skvallret går runt fort. Jag fick veta det av Ulla därför att en av hennes kolleger i Norrsundet hade fått veta vem det var. V. i Uppsala fick reda på det lika fort för att inte tala om K. i Gävle. Ingen vet dock vart hon har tagit vägen. Enligt skvallret började det nog med att hon på fredagen försökte föra över 100.000 till ett konto och att det inte gick. Under helgen var hon ute och åt med sin särbo och träffade folk som hon pratade med. På måndag morgon började hon äta frukost men avbröt den och satte sig på sin vita Monark och cyklade iväg. Ingen vet vart. Och tidningarna är tysta.

 

 

 

 

Oj vad benet svullnar. Omöjligt att få någon sko på. Jag pratade med både HC och Bollnäs. I Bollnäs var de till en början oroliga att det skulle vara en trombos, men bestämde sig sedan för att jag antagligen inte vilat tillräckligt. Mycket möjligt. Hur ska man veta vad de menar? Man får ett papper där det står hur man ska träna och man får veta att benet tål att belasta och det är bara att gå på i ullstrumporna. Samtidigt sa de visserligen att vi skulle ta det försiktigt de första veckorna, särskilt de två första. Nu har jag i alla fall börjat en ny tid, där sängliggande på dagen ingår. Benet högt. Usch vad tråkigt att ligga i sängen när det är ljust ute. Det kan dock ha sina fördelar. I dag gjorde Sara kaffe åt mig och sedan fick hon lov att sitta på sängkanten och mata mig med sugrör.

 

 

 

Det är ganska tufft. Tack och lov att Ulla har tagit med mig bland de andra djuren och ser till att byta hö och vatten en gång om dagen. Knäleden känns stabil och den gör inte ont heller. Jag kan gå omkring på kryckor. Emma handlade grönsaker åt mig i går så risken för skörbjugg är undanröjd. Såret ser inte så kul ut och benet svullnar så väldigt. Jag kan inte hitta på något annat att göra än gå och lägga mig med benet högt. Kanske borde jag ringa distriktssköterskan i morgon. Jag hoppas att Anna och flickorna har landat och att Kerstin har hittat hem från Marocko. Men just nu måste jag göra något åt benet.

Hemma igen sedan torsdag. Operationen gick bra. Lite spännande att vara vaken och höra hur doktorn sågade, filade och hamrade. Det var ett riktigt hantverk han sysslade med. Han putsade rent benen och satte in en böjd metallskena som passar mot en skål. Cement för att sätta fast det. Jag tror att just det där är bra, det som gör ont och som kommer att ta tid är förstås såret med musklerna och senorna och sånt.

 

Jag tycker att det var lite för tidigt att skicka hem mig på dag tre, men det är så de gör. Och här sitter jag ju och har klarat mig hittills. Sara får helt enkelt lov att hjälpa mig när hon är här. Det är sjutton så svårt att bära ett glas vatten när man går med kryckor. Jag kan inte ha glaset i fickan. En del grejer kan man bära i munnen men andra får man väl helt enkelt vara utan.

 

Sara gjorde en uppfinning som gör att jag kan lyfta benet själv. Det fungerar bra.

 

Fortsättning en annan dag.

Nu ska jag åka till Norrsundet och få bilen tvättad. Den kommer att bli stående till nästa år antar jag. Sedan kommer Emma och Felix och hämtar mig så att vi kan åka till Mobackes och äta lunch och titta på blommor. Sen får vi se.