Januari 2015

Snön kom och stannade. I alla fall här i Gropen. När det började bli dags för vår flygresa till Luleå tog det i och snöade ännu mera. Jag började fundera på när planen inte längre kunde flyga. Den 22:a kom Josefine hem från Thailand och hennes plan landade trots yrsnö.
 
Anna, Ulla och jag åkte den 23:e upp till Luleå med anledning av Gerhards begravning. Det var en lång dag. Upp tidigt, bil till Gävle (Olov skjutsade), tåg till Arlanda och flyg till Kallax.
 
 
Begravningen var i Bergnäsets kyrka. Vi var flera än 30 personer. Efter minnesstunden åkte vi ut till Gammelstads kyrkogård, där kistan var nedsänkt på sin plats, intill Gerda.
 
Sedan samma väg tillbaks. Hemma igen vid elvatiden på kvällen.
 
På måndagen var det dags för nästa resa. Till PRO:s folkhögskola i Gysinge. Det snöade igen. Men 8 mil går ju bra i alla väder. Jag gick en kurs i lappteknik.
 
 
Vi var 12 stycken. Jag var den som kom längst norrifrån. De andra var från Stockholmsområdet, Norrtälje, Nyköping. Den enda som var nybörjare var jag så alla var väldigt hjälpsamma mot mig och visade mig hur det skulle gå till.
 
 
De här bilderna är på arbeten som andra gjorde. Jag startade med sexuddiga stjärnor, det blev en kudde. Fortsatte med blockhusteknik, det blev en kudde. Sen gjorde jag kuber, det blev en kudde. Sista dagen lärde Kerstin mig en ruta med japansk vikteknik, den blev en nåldyna.
 
 
Den dagen vi kom snöade det. Sedan hann det regna, snöa igen, töa, bli nästan barmark. En dag var det strålande vinterväder:
 
 
Det var en bra och rolig vecka. Nu är det skönt att vara hemma.
 
 
 
 
 
 

10 januari kom snön

Felix och Ludwig ska sova över hos Ulla två nätter medan mamma är på konfirmandläger. På lördag är det grått och lite murrigt men nu har vi fått blodad tand när det gäller skridsko så vi åkte till Vittersjön. Det var snö på isen men med lite god vilja kunde man absolut åka. Särskilt Ludwig kunde det. Och Sara.
 
 
Vi hade just konstaterat att det redan är mycket ljusare om dagarna - halv fyra var det ljust - när luften började fyllas av något vitt. Det var det, det. Fram med skidorna i stället. Hela natten snöade det. Traktorn vräkte upp snö på min gräsmatta och min granne skottade och skottade och skottade. Ja, inte bara hon, alla runt om. Jag tar det lite försiktigt, i omgångar. Två gånger i dag, fortsättning följer i morgon.
 
Här bor jag. Snön har drivit upp mot huset. Man borde ha en förstuga eller vindfång eller vad det heter, som skyddade bron och dörren.
 
 
 
 

Trettondag jul 2015

Anna kom hit för några dagar och hon hade Mats Nagle med sig. Bilen var packad med skidor och långfärds-skridskor och jag tittade ut på gröngräset och duggregnet och var rädd att de skulle bli besvikna. Men, som alltid med Anna, ser hon till att det blir bra. Eller, som hon sa om skridskoåkningen, "Jag är inte dålig, bara nybörjare". Första dagen åkte de skidor. Jo men så klart att det finns snö. Mats åkte slalom i Kungsberget och Anna höll sig på marken i Högbo. Andra dagen åkte de skridskor på Vittersjön och jag var orolig. Tredje dagen hade jag äntligen fattat att vårt område är en vintersportort av rang.
 
Den här bilden är från dag 3. Olov, Mats med Tusse, Anna, Sara med Iris och Ulla med Siri.
 
Alla fyra hundarna var med. De rusade fram på isen. Det såg ut som om de hade åtta ben var. De rullade runt och kanade fram och drattade på ändan och var lyckliga. Troja gav upp först, hon är frusen av sig och fick sitta i bilen.
 
 
Det var inte Tusse som var tokigast, som vi skulle ha trott, utan Iris. Hon var överallt både på land och vatten. Hon följde med Mats låååångt ut på sjön, men då tog han och lyfte upp henne och satte högsta fart mot stranden, så där kom hon med flygande öron och glada morrhår.
 
 
Sara var också nybörjare och jätteduktig. Här kommer två bilder på isprinsessor:
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Avesta-Krylbo

Är det jul då måste man äta kalkon någon av dagarna. Såna är vi. Alla traditioner ska hållas vid liv. I år blev det kalkon på fjärdedag jul. Det tar hela dagen och alla mina krafter att handskas med den där femkilos fågeln. På slutet får jag i alla fall hjälp. Ludwig är känd i familjen för sin formidabla kalkonsås. Jag tjuvtittade på vad han gjorde. Det var lite timjan och persilado och något mera. Han gjorde succé även i år. Felix' förtjusning var översvallande.
 
 
Som väl är, är det ett år till nästa gång.
 
I går åkte Emma och pojkarna för att hälsa på i Uddevalla. De ska vara borta en vecka och under den ska jag försöka bli fri från min förkylning, äta upp all julmat som är kvar och läsa de fyra böcker jag lånade före jul.
 
Jag skjutsade dem till tåget. Vi åkte halv åtta på morgonen. Tusse fick följa med, utan koppel; han skulle ju bara sitta i knät och sedan åka med hem igen. Jag väntar alltid tills jag ser att tåget kommit iväg. Det kan vara försenat eller något kan krångla till sig. Jag såg tåget åka och startade för att köra hem när jag fick se Emma på en annan perrong. Så jag fortsatte att vänta. Plötsligt for bakluckan upp och in åkte väskorna. Pojkarna in på sina platser - fort. "Kör till Sandviken!" En klar order och jag är van att göra som jag blir tillsagt, det lärde min mamma mig när jag var liten, så visst, gasen i botten. Mot Sandviken.
 
Emma började prata i mobilen med någon på SJ och efter hand insåg jag att mitt uppdrag var att köra ikapp tåget och vara i Sandviken när tåget kom dit. Det gläder mig att mina flickor litar så fullständigt på mig i alla lägen. Klart att jag kör fortare än tåget om det behövs. Halvvägs till Sandviken började Felix ilskna till där i baksätet. "Har vi missat tåget?" "Ja" sa jag. Det blev tyst en stund, sedan sa han "Ska vi åka till Torbjörn i dag?" "Ja" sa jag igen. Nog pratat.
 
När vi närmade oss Sandviken hörde jag Emma säga i telefonen "har passerat Sandviken, jaha", så jag svängde inte in i stan utan tog vägen utanför. Full fart. Vilken är nästa station? I Hallsberg är det tågbyte. SJ-personen kunde inte hjälpa oss mera så Emma la på och jag sade det enda vettiga: "Ring Anna". Emma gjorde det. Utan någon inledning fick hon höra att "vi är 57 km från Avesta, vad ska vi göra". "Nu tar vi det lugnt" sa Anna och började slå i tidtabeller och vägkartor. Vi hade ingen chans att hinna ifatt tåget i Krylbo och Hallsberg är nog bra, men var ligger det? Det tog Anna två minuter att boka in dem på nästa tåg, skriva ut sms-biljetter, ordna betalning via Emmas bankkort och säga åt Emma att lotsa oss till dalahästen i Avesta, bjuda mamma på lunch där och därefter se till att vara i Krylbo 13.33. Var nu Krylbo ligger?
 
Vid dalahästen parkerade vi. Tusse behövde komma ut så vi gjorde ett halsband/koppel av banden till våra nyckelringar och Emma gick ut på promenad. Numera är han som en riktig hund och blir han förd fram mot en lyktstolpe så vet han vad som väntas av honom. Jag ville inte ha lunch men fick kaffe och en smörgås. Sen köpte vi varsin vintermössa och åkte till Krylbo. När jag parkerade framför stationshuset reagerade Ludwig, bestämde sig för att ta kommandot och sa "du mormor, kan du vänta här tills vi har stigit på tåget?"
 
Det var över en timme kvar och jag ville gärna köra i dagsljus hela vägen hem, så jag var så tuff att jag vinkade hejdå och körde hem. Tusse sov i framsätet, på min halsduk, hela vägen.
 

Advent 2014

3:e advent på Axmar brygga. Ludwig hittade desserthörnan och Felix koncentrerade sig på köttbullarna. Vid 13 st tappade vi räkningen.
 
Vintern segar sig fram grå och grön och mörk. Ludwigs potatisar har inte gett upp ännu. Men färdiga till jul? Njaä. Det ska bli spännande att se om det verkligen blir några potatisar.
 
 
Julen är över och det är skönt. Julen är ingen bra tid. I år dog min svåger i Luleå på julaftonen. För 3 år sedan dog grannen mitt emot och för 2 år sedan en annan granne, just under juldagarna. Det kan väl inte vara julen som rår för det? Det verkar troligare att det är det kompakta mörkret under den här tiden som suger ur oss krafterna. - Men nu har det vänt och ljuset kommer tillbaka.
 
 
 
 

27 november - potatisen växer

 

Det går ju bra det här. Det är bara en vecka sedan Ludwig satte sina potatisar. Men vi kanske inte ska vänta oss färskpotatis till jul?
 
Kylan kommer krypande. Snö på första advent? Det skulle vara trevligt. Andra advent ska vi åka ångtåg mellan Norrsundet och Hamrångefjärden. Det är marknad i Norrsundet den dagen.
 
Jag har följt med Emma och pojkarna på deras fiolkurs ett par gånger. Den äger rum på Rockskolan i Norrsundet. Det låter häftigt, men Rockskolan är inhyst i ett så otroligt vackert hus. En gammal disponentvilla tror jag. Där finns all gammal charm man kan önska. Stor vedspis, serveringsgång, jättelikt vardagsrum, oräkneligt antal rum, stort badrum med bubbelbadkar, mängder av krukväxter i de enorma fönstren, verandor ... Jag sitter i vardagsrummet och stickar och då kan pojkarna komma ut till mig när de blir trötta i armarna. De har lånat var sin liten fiol och nu väntar vi oss att de ska bli stora violinister en dag.
 
Rimfrosten gör växterna vackra. Den förra bilden var persilja. Det här är också en krydda:
 

Dags att sätta potatis

Det är en ganska murrig tid det här. Svårt att hålla ångan uppe. En av grannarna försvann till Spanien för flera veckor sedan och har inte synts till sen dess. Det är ju klokt gjort.
 
Men här i Gropen har vi satt upp ljusslingorna i flaggstången nu. Vi ska inte tända dem förrän 1:a advent. Sen är det bara att hoppas att ingen fyller jämnt förrän ljusslingan är nedtagen. Ludwig fyller sex år i mars och jag har lovat att vi ska hissa flaggan den dagen.
 
Ludwig satte potatis härom dagen. 
 
 
Dom hade grott bra. Frågan är om vi får potatis till jul nu?
 

Höst

Inte blev det några hundvalpar inte. Så lätt skulle det inte gå. Konstigt, tycker jag. Hur kommer det sig att rävar och vargar och älgar kan, men inte hundar? I februari borde det vara dags igen och då får vi väl hjälpa till.
 
Tusse har en ganska svårskött päls. Den tovar till sig alldeles hemskt. Jag vet ju att man ska bada och reda ut tovor en gång i veckan och slarvar man med det får man skylla sig själv. I går arbetade Ulla flera timmar med att klippa och reda ut tovor. Han blir fin när han är färdig. Mitt hundspa fungerar bra.
 
 
Något lejon är han inte längre och kommer kanske aldrig mera att bli. Vi får hålla oss till en frisyr som vi kan sköta.
 
Stugan ar invintrad och klar. Olov kröp ner och stängde av vattnet. Men burr så mycket arbete det kommer att bli med att röja efter kalhygget. Min granne, Tommy, föreslog ett stort nyårsbål nere vid sjön. Han har säkert rätt, men jag känner ingen som skulle vara beredd att släpa grenar nu. Jag hoppas att det ska gå lättare till våren.
 

Allhelgonahelgen

Hösten är varm. Det har varit några frostnätter men ingen riktig kyla ännu. En morgon var det så här vackert i en av mina sålådor:
 
 
Vad det är? Gissa! Det här är faktiskt den växt som har lyckats bäst för mig i år. Det blev massor. Annars har det gått trögt. Rabarber, mynta och gräslök blir det ju alltid men jordgubbarna blev inte många och jordärtskockorna blev så små, så små. Jag hoppas att sparrisen tog fart, men det får jag inte veta förrän i vår. Mitt växthus av plast har tjänat ut nu, det får bli något annat på den platsen nästa år. Felix's och Ludwigs sålådor kanske?
 
Den förra veckan dominerades helt av pyssel med våra gravar. Det är inget roligt jobb men vi är i alla fall nöjda med resultatet. Hans (min) grav grävde vi upp ordentligt och sedan satte vi tillbaks silvereken, som är det enda som velat växa där på de åren som vi haft graven. Den ligger i skuggläge. Inte tänkte vi på sånt när vi valde gravplats. Så täckte vi med vitmossa, satte dit en ny lykta och många ljus. Till minne av Hans, min mamma och pappa och Mejram och Freja.
 
Per-Henriks och tvillingarnas grav fick också många ljus, några ditsatta av andra än familjen.
 

Ulla och barnen hade andra gravar att gå till. Först och främst farmor och farfars. Olov hade själv tillverkat en krans av granris till den. Det blev inte världens vackraste, men den var välment. Leif fick ljus. Natalie (Saras klasskamrat) fick ljus och det sista ljuset satte de på Pias grav - från Troja (Pias hund, numera Ullas).
 
Den här veckan får bli stugans. Lite städning ute och inne och sedan är det dags att koppla i frostvakterna och stänga av vattnet. Det är trist, våren verkar avlägsen. Jag undrar, som alltid så här års, hur det skulle vara att bo där i skogen. Ganska härligt - eller ensamt och fruset?
 

Valpar?

Alla blommorna är intagna. Nu står de i fönstren och har det dåligt. Men vad ska jag göra?
 
Jag kan ju alltid ägna mig åt hundarna i stället. Vi hade hoppats att Iris och Tusse skulle få valpar i slutet av oktober. Förmodligen blir vi besvikna. Iris är smal som vanligt. Ändå gav vi dem alla chanser att fixa valpar.
 
Iris
 
Tusse
Vår handler är Sara. Hon är duktig och får beröm för sitt sätt att visa hundarna på utställning. Vi har varit på flera utställningar i sommar. Resultatet är att alla hundarna har bedömts som Very good. Vi får nöja oss med det. Siri fick Excellent på en utställning och vi försöker väl nästa sommar igen med henne. Men annars är det bra som det är. Tusse är riktigt fin men han har underbett och då kan ingen handler i världen få till ett bättre omdöme.
 
Siri
 

FREJA


FREJA. Den snällaste och gladaste hunden. 13 år.

Blommor och hundar


Tomentosum, min favorit i år. Den hänger vid ytterdörren och jag kan lukta på bladen varje gång jag går in eller ut. Den är fantastisk.
 
Sommaren har ju också varit fantastisk. Värme redan i april och fortfarande nu i september. Det har gjort att alla blommorna kommer till sin rätt. T ex Platinum:
 
 
Det är så synd att jag inte har någonstans där de kan stå över vintern. Jag får väl lov att klippa ner dem och ha dem i fönstren, men jag vet ju att de flesta inte klarar sig. Fuchiorna blommar alldeles vilt nu och dem tänker jag inte ens försöka förvara inne utan de är förlorade när frosten kommer. Men det förstås, jag undrar hur det skulle vara hos Ullas kaniner? Törs jag fråga henne?
 

Det här är Beacon den främre vanlig och den bakre på stam och en skymt av Göteborskan längst fram.
 
Vi har gått igenom en svår tid efter Per-Henriks oväntade bortgång för nio månader sedan. Det är fortfarande svårt att förstå att han är borta från oss. Att pojkarna har förlorat sin pappa är allra värst.
 
Emma sa redan från början att hon ville sälja deras hur på Vijvägen 3. Hon var fast besluten att genomföra en försäljning och nu är den ett faktum. I går skrev hon under papperen och lämnade ifrån sig nycklarna. Familjen hade den stora turen att få ett radhus här i Gropen. Förra lördagen jobbade ett gäng vänner och körmedlemmar tillsammans med Ulla och Olov med att flytta möblerna. Pojkarna tycker att det är roligt att kunna springa mellan sitt hus och mitt. I dag har först Ludwig varit här och just nu Felix.
 
Kennel Tussetrollet har varit aktiv i sommar. Vi har varit på utställningar i Österbybruk, Avesta och Högbo och ska vara med på en utställning till i oktober i Gävle. Resultaten har varit bra, om än inte lysande. Iris har fått Very good tre gånger och vi kommer inte att ställa ut henne mera. Tusse har bara varit med på en utställning och där fick han Very good. Vi nöjer oss med det. Han är mycket fin på många sätt men han har underbett och kommer aldrig att uppnå Excellent hur mycket vi än stylar honom. Siri fick Excellent i Österbybruk och sedan Very good. Det är henne vi ska ställa ut en gång till i år. Vi ska låta en annan hundfrisör klippa henne den här gången. Hur konstigt det än kan verka betyder kloppningen mycket på en utställning.
 
Här är det glada gänget. Olov, Sara och Ulla med Siri, Tusse och Iris. Sara är en mycket duktig handler och har fått beröm av flera domare för sitt sätt att visa upp hundarna.
 
 
 

Jämmer och elände

Några jobbiga dagar är över. Fasta och laxera söndag och måndag för att göra röntgen på måndag em. De sprutade in 4 liter gas i magen på mig. Helt galet. Konstigt att jag inte lyfte som en ballong. Det där var i Gävle. På tisdag fick jag fasta på morgonen inför operation av handen i Sandviken kl 7.45. Nu vet jag hur man lokalbedövar en hand. Inte sprutor som hos tandläkaren. Nej, man tömmer hela armen på blod och sen sprutar man in bedövningsvätska i handen. Sen kan doktorn skära och greja utan att man känner det. Det doktorn hade tänkt göra var att koppla ihop senan till lillfingret med den till ringfingret. Det behövdes inte, eftersom senan till lillfingret hade läkt ihop. Så nu ska jag träna en muskel till lillfingret. Den har gett upp och tror att den inte behövs längre. Men den ska få se.
 
På tisdagen var jag dubbelbokad. Jag hade fått tid för styling av Tusse men eftersom jag var i Sandviken tog Sara honom med sig och åkte buss till stan och följde med honom på behandlingen. Han blev så fin.
 
 
Siri kände igen honom trots stylingen och de busade som vanligt.
 
 
 

Teknikhöst

Den nya datorn är snabb. Det mesta som jag vill ha den till fungerar. Ett stort bekymmer just nu är, att den tekniker som senast hade hand om datorn, inte visste att jag skulle ha min lista över e-post-kontakter kvar. Inte kan jag sånt utantill, så snälla, skicka mail till mig så att jag får tillbaks adresserna. Släktforskningsprogrammet fungerar inte tillsammans med den nya datorn. Vet inte hur jag ska göra. Jag ska sätta ihop gamla datorn i stugan och sedan får jag väl sitta där med min släktforskning. Jag måste helt enkelt försöka få alltihop utskrivet på papper så att jag kan vara säker på att det inte går förlorat i den moderna tekniken.
 
Bilen är hemma igen. Ingenting är gjort åt den. Reparatören tycker att jag ska köra så länge det går. Annars hade man ju förstås förslaget att för det facila priset av 100.000 kunde jag sätta mig i en ny bil. Inte då! Har vi aldrig tidigare köpt en ny bil, tänker jag inte börja nu. Det är faktiskt besvärligare när bilen krånglar än när datorn gör det.
 
Men vovvevalparna är fina och roliga. Här är Ludwig som har tagit sig an Tusse. De är kompisar nu.
Felix är en riktig byggare. Hemma har han legobitar men hos mig finns än så länge bara duplo.
 
Siri är 8 veckor . I dag ska vi åka till veterinären med henne och få henne chipmärkt, vaccinerad och "besiktigad".
 
 

Teknik

Sladdarnas drottning, det är jag det. Trodde jag tidigare. Nu sitter jag här med alla gamla och nya sladdar och ska försöka få min nya dator att fungera. Support, det är vad som gäller. Utan den skulle det inte gå. E-posten till exempel. Skicka gick bra, ta emot gick inte alls. Vid andra samtalet med supporten förstod han att jag inte förstod att man ska trycka på Skicka/ta emot om man vill ha post! Olov jobbade halva söndagen med att koppla och fixa. Nu återstår tre - fyra problem som jag inte kan lösa på annat sätt än att åka till säljaren med lådan. Det kanske blir bra när det blir färdigt.
 
Hösten kommer smygande. Min rönn är fin:
 
 
Det här med hundvalpar, det är ganska jobbigt. Hundar ska vara rumsrena. Egentligen kan man väl undra varför de inte kan få gå på låda inne? Jag vill så gärna rulla ut mattan i rummet och för Tusses skull skulle det gå bra - men nu är det ju Siri också. Tusse går på tidning. Att det skulle vara någon vits med att gå ut i regnet, håller han inte med om. Så det har liksom stannat upp lite. Jag vet inte hur jag ska säga detta till honom? Han är ju duktig och ändå är jag inte nöjd. Nu är det Siris tur att gå på tidning och sedan blir det väl samma problem med henne. Hon är en duktig vovve så det ska väl ordna sig. Hemskt vassa tänder har hon. Den här vintern kommer nog att domineras av valpproblem.
 
Och så bilen på verkstan. Nånting sitter löst. PH tror att det har med bromsarna att göra, verkstan tror på automatlådan. Själv begriper jag ingenting. Jo, att nånting sitter löst har jag förstått. Verkstan verkar tycka att jag helt enkelt ska fortsätta att köra och se hur det går. Häftigt! Mobilen och numret till Assistans bredvid mig hela tiden. Ja, vad gör man. Det är dyrt att byta växellåda. Ännu dyrare att byta bil. Jag tycker om min bil så jag byter inte gärna ut den.
 
 

RSS 2.0